Åker hem -eller bort- till Uppsala igen. Beror lite på vart man är. Är jag i Vaggeryd är det "åka hem" och är jag i Uppsala säger jag att jag ska hem till Småland. Men de sista två veckorna innan Påsk ska jag försöka vara så hemma jag kan på Alsike Kloster. Simon frågade mig igår varför jag tog med mig en massa grejer- foton att hänga på väggen, egna lakan osv. Jag tycker väl helt enkelt att det är lättare att känna mig hemma desa två sista veckor, precis innan jag flyttar.
Btw är bussar trevligt- om man står ut med trängseln så belastar man klimatet mindre, och det är väldigt mycket billigare än bensinen och bilslitaget.
Kanske har jag sovit för bra, motionerat för mycket eller ätit för hälsosamt i helgen, men jag har svårt att hitta något poetiskt, roligt och konstnärligt att skriva. Attans. Inför nästa inlägg ska jag knarka kaffe i 3 dygn och lyssna på svårmodig musik. Fast jag har lyssnat på "På Drift" varje morgon i en vecka, så har svårmodet liksom inte infunnit sig. Och då blir det en glättig blogg.
onödigt inlägg, allt som allt. Väl mött// Ellen
tisdag 16 mars 2010
fredag 12 mars 2010
Hej ska ni vara
Mummel, mutter. Vart är "S" knappen? Drettangentbord!
Jag fick klagomål på att min tidigare blogg "Propellerfilm AB" på icakuriren.se var aldeles för svåråtkomlig. dvs. de två personer som läste bloggen tröttnade på att jag fick berätta vad jag skrivit för dem varje gång isstället för att de kunde läsa den. Så jag gör ett försök att blogga lite på lediga stunder på en något enklare adress.
Så, hjärtligt hej ska ni vara till min lilla blogg (så har jag sett att andra bloggare skriver). Jag gillar poesi och svåra ord, dock inte svart kaffe som Dan Hylander skriver i visan utan med mjölk. Mer törs jag nästan inte skriva om mig, av rädsla för att bli en politisk bloggare och skrämma bort någon genom att ha en åsikt om något. Och det vore ju trist det.
Men om jag hade skrivit något mer om mig själv hade jag nog berättat om hur anti bloggar jag varit och hur fånigt jag tyckt att det varit att sitta och umgås vid dataskärmen i stället för att spela spel, måla hus, se på Anders och Måns, äta Semlor eller allt annat trevligt man kan göra tillsammans i den värdsliga världen. Sen skaffade jag facebook och fick en dator i julklapp och sen var den etiken förstörd...
Och jag skulle, om jag hade vågat skriva något mer, ondgjort mig över att anonymiteten på internet gjort oss både mer utsatta och mer tillgängliga för kränkningar, hot och taktlöshet. Ock, ock, hur skall det gå för ungdommen och så vidare.
Men vem vågar ha åsikter nu för tiden? Jag är räddare än ett ensamt marsvin (obalanserade kryp. Köp ett och låt ungarna glo på det i två veckor så får du se) för alla hackers, politiker, modebloggare, krönikörer och vardagsmänniskor där ute som skulle kunna vara av en annan åsikt- vad det än gäller.
Så jag håller väl helt enkelt igen. Det kanske var dumt bara att ta emot datorn. Jag skulle ha gett den vidare till mannen på perrongen i Uppsala som hade ett så gemytligt rött skägg och cowboyhatt. Men nu är det sådags- jag får stå mitt kast och krypa ihop i fosterställning och panika mig tills det första dödshotet trillar in på "kommentarer" .
Så tills dess- Krama varandra! // Ellen
Jag fick klagomål på att min tidigare blogg "Propellerfilm AB" på icakuriren.se var aldeles för svåråtkomlig. dvs. de två personer som läste bloggen tröttnade på att jag fick berätta vad jag skrivit för dem varje gång isstället för att de kunde läsa den. Så jag gör ett försök att blogga lite på lediga stunder på en något enklare adress.
Så, hjärtligt hej ska ni vara till min lilla blogg (så har jag sett att andra bloggare skriver). Jag gillar poesi och svåra ord, dock inte svart kaffe som Dan Hylander skriver i visan utan med mjölk. Mer törs jag nästan inte skriva om mig, av rädsla för att bli en politisk bloggare och skrämma bort någon genom att ha en åsikt om något. Och det vore ju trist det.
Men om jag hade skrivit något mer om mig själv hade jag nog berättat om hur anti bloggar jag varit och hur fånigt jag tyckt att det varit att sitta och umgås vid dataskärmen i stället för att spela spel, måla hus, se på Anders och Måns, äta Semlor eller allt annat trevligt man kan göra tillsammans i den värdsliga världen. Sen skaffade jag facebook och fick en dator i julklapp och sen var den etiken förstörd...
Och jag skulle, om jag hade vågat skriva något mer, ondgjort mig över att anonymiteten på internet gjort oss både mer utsatta och mer tillgängliga för kränkningar, hot och taktlöshet. Ock, ock, hur skall det gå för ungdommen och så vidare.
Men vem vågar ha åsikter nu för tiden? Jag är räddare än ett ensamt marsvin (obalanserade kryp. Köp ett och låt ungarna glo på det i två veckor så får du se) för alla hackers, politiker, modebloggare, krönikörer och vardagsmänniskor där ute som skulle kunna vara av en annan åsikt- vad det än gäller.
Så jag håller väl helt enkelt igen. Det kanske var dumt bara att ta emot datorn. Jag skulle ha gett den vidare till mannen på perrongen i Uppsala som hade ett så gemytligt rött skägg och cowboyhatt. Men nu är det sådags- jag får stå mitt kast och krypa ihop i fosterställning och panika mig tills det första dödshotet trillar in på "kommentarer" .
Så tills dess- Krama varandra! // Ellen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)