Vackrast i världen

Kors i taket! ännu ett inlägg under samma månad!

I skolan fick vi under en lektion med temat "Kul på jobbet" fundera över vad som verkligen, verkligen irriterar mig. Det var svårdefinierat, eftersom allt som verkligen, verkligen irriterar mig också provocerar och engagerar mig, ja till och med intresserar mig. Så, bleve jag icke provocerad, bleve jag då engagerad? Fick jag en chans att intressera mig för något? Jag säger inte att jag inte skruvar oroligt på mig så fort klimathotet kommer upp, eller att jag inte blir trött och frustrerad på när alla skyller på varandra i stället för att ta tag i problemet. Jag blir trött och ledsen utav människor som allvarligt tror på att man tänker med könet, eftersom ett visst kön gör en överlägsen det andra. Eller när någon tillskriver mig en åsikt jag inte har.

Framför allt blir jag irriterad på mig själv. Eftersom jag stör mig på människor som har åsikter om andras liv och leverne får jag automatiskt dåligt samvete- eftersom den största tyckaren är jag. Det låter nog så ädelt att inte tycka så mycket om andra- men, har jag då en chans att faktiskt tycka om andra? För jag tycker om. Jag kan inte riktigt låta bli. När någon irriterar mig blir det så mycket mer intressant att hitta deras försonliga drag... Jag har diskuterat biologi nyligen med människor i min närhet. Någon hävdar att jag inget tjänar på att hjälpa andra om jag inte kan få något tillbaka. Varför skall jag okynnestycka om en massa som kanske inte ger resultat?

Emil Jensen skriver i en underbar låt att "Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er! Och det är inte i era ögon; det är i vad ni ser." Så underbart! Vore världen vackrast i mig, så vore det värt att få se den vackra världen. Hajar ni?

För en vackrare värld- tyck om!

Puss och kram.

Det lackar!

Det lackar mot Jul, onekligen. Det klackar mot tjocka vinterstövlar, och jag snackar minst 3 decimeter snö.
Något annat man kan lacka ur på är tidsbristen. Eller, i det fall man kan lida brist på tid, vill säga. Själva idén med tid är väl att den är konstant- annars vore den ytterst oberäknerlig, och inte mer än en ursäkt att ha snygga jättestora Ikeaklockor på väggen. Det handlar naturligtvis om att innan Jul har jag en tendens- precis som alla andra- att fylla kalendern med diverse göromål. Innan jorden snurrat 24 varv runt sin egen axel skall jag ha hunnit köpa klappar, önska klappar, klappa katten, baka och städa och kanske lacka lite till. Lacka paket och lacka ur. Förslagsvis Ikeaklockor.
Julen är, som många säger, en stressens högtid. Vid den tiden hände det sig att hela Europa och USA skulle tomtefiras. Detta hände sig vid den tiden då Reinfeldt var statsminister i Sverige. Ljusslingegranen lyste de tre vise- Julbocken, tomten och Rudolf- väg till det lilla radhuset där magkatarren föddes. De lade dyra gåvor av kontokortsutdrag, baksmälla och sammarin vid fötterna på magkattarens moder, en orolig ung studentska.

Jagtror inte jag ska fira någon stresshelg i år. Jag köper mina klappar på nätet, skriver inga julkort, äter köpt skinka och bjuder på tunnbrödsrullar som gästen får rulla själv på Julbordet.

Har jag tur så slipper jag kanske lacka ur. Uren slår ju lik förbaskat- lack eller ej.

Klädbakfyllan

Ärade läsare,
har du haft klädångest någon gång? Jag drabbas av det då och då, oftast i samband med att jag besökt något postorderföretag på nätet eller gått in i en klädbutik för mycket. Det är inte helt olikt bakfylla- själva ruset, bara doften av nya kläder, tyger och färger är underbar. Du vet i själ och hjärta att om du bara hade den här tröjan/klänningen/jeansmodellen så skulle universums alla bekymmer lösas upp likt skelettet i "Mysteriet på Greveholm" i tillvarons bubblande julmust. Du blir omedelbart smartare, mer belevad, sexigare och sådär läckert "casual" bara denna randiga oversize- tröja nuddar vid din hud. Inte bara det- den är ju sydd med ekologisk sytråd så du räddar dessutom världen. Från sunkig medelklass till en modemedveten, lycklig superhjälte.
När väl ruset lagt sig efter någon timme, kommer ångesten krypande som en ful snigel som fimpar cigariller i din filmjölk. En plötsligt äckligt hög siffra dinglar lojt på prislappen framför ögonen på dig. "Kicken, var är den?" Kroppen sjunger allsång med Marcus Krunergård.
Men än värre- om du inte köper något är plötsligt ALLT du redan har luggslitet, nött, omodernt och fullt med fula hål. färderna är matta, nopporna är stora som hönsägg. Inte bara dina kläder- DU är sliten. Hela du är liksom utan lyster, matt, tråkig. Alla andra har fattat det, men inte du.

Klädångest är en otrevlig åkomma, och kan orsaka otrevlig viktminskning för din plånbok, liksom sår på självrespekten. Om en ny tröja är det enda som kan ge dig respekt och värde som människa så är något allvarligt fel. men visst är det oemotståndligt svårt när man står där med galgen i handen och med habegär sprejat över synfältet.

Jag känner tyvärr inte till någon mirakelmedicin mot denna åkomma, förutom att faktiskt undvika ångestdrivande affärer. För säga vad vi vill, men egentligen- EGENTLIGEN- om du tittar på de personer i din närhet som påverkar dig mest, som betyder mest, som du tycker allra mest om, går du efter kläderna då?
Liljorna på marken har varken kontokort eller pressbild på facebook. Ändå ingår de i kategorin naturens största skönheter.
Jesus hade en poäng där.

mitt och Ditt

En av mina gammla gympalärare brukade förklara att man inte skulle lämna sina värdesaker i omklädningsrummet under lektion, eftersom vissa hade" svårt att stava".
-"En del kan inte skilja på M och D - som i Mitt och Ditt".

I förra veckan lånade jag en kompis gympabyxor när vi skulle spela Ultimate- frisbee. Sedan lade jag dem utanför matsalen tillsammans med en lånad tröja och handduk under källsmaten- och vi glömde dem där till nästa dag.
Naturligtvis trodde vi de skulle finnas kvar där morgonen därpå. Och mycket riktigt- där fanns tröja, och handduk.
Men inga byxor.
Vem i hela världen snor ett par använda gympabyxor? Vanliga, grå mjukisbyxor. Med mitt svett på. Vem har så allvarliga stavningsproblem? Skulle byxorna gå att sälja, eller såg de bara så härligt mjuka ut, indränkta i min ultimate- svett?

Jag har tappat bort mina nycklar igen. Det är mindre kul, eftersom jag inte kommer in i mitt skåp i skolan. Men jag tror och hoppas att de inte är stulna. Jag har också lånat mammas mössa eftersom min grå stickade är borta. Eller ja, inte direkt borta, den ligger troligtvis i nån väl maskerad klädhög någonsatans i mitt hus. Jag tror inte jag har blivit bestulen på varken nycklar eller mössa. Såna saker har en tendens att dyka upp igen.
Men jag kan inte, hur jag än vrider och vänder på frågan, förstå varför någon snor ett par använda mjukisbyxor. Ska man skratta eller gråta? En fånig sak, kan hända.

Men, faktum kvarstår.
MAN TAR INTE ANDRAS GREJER!
Hur svårt är det att fatta? Jag skulle vilja ha ett ingående samtal med en före detta tjuv, vem som helst som stulit och vill öppna sig, som kan förklara vilka mekanismer i hjärnan som vet att detta ÄR någon annans, men ÄNDÅ tar det med sig.
För om det handlar om en svårighet att skilja Mitt från Ditt, så vill jag gärna att skolorna uppmärksammar det och gör något åt det. Tänk vad mycket kul vi kan ha med allt det som inte blir stulet då.

Främling

Jag älskar spanarna i P1! Får du chansen så lyssna gärna på P1:s poddradio, fredagens sändning från Bokmässan. Jonas Hallberg mässar med ödesmättad stämma hur Jimmy Åkesson på lätt skånska sjunger "främling" vid skånes kust, och knyter sina framtidsspaningar till att vi alla bara skulle kunna vara lite bussigare.

www.sr.se/p1 och klicka vidare till "Spanarna" och lyssna!

Bloons och Lasse W

Augusti har hittills inneburit regn, mörkgröna almar och kastanjeträd, massor av Lars Winnerbäck och onlinespelet Bloons Towerdefence.
Lasse var kungen på Hoks Herrgård och femtusen jublande människor sjöng med i smålandskvällen. Jag köpte en Laleh-tshirt med texten till Bjurö klubb i blått tryck på och grät till "För dig" och svävade genom "Järnvägspår" och tänkte på alla världens krig i "Ingen soldat". Nu går låtarna på repeat i CDspelaren medan jag packar min väska för att bege mig till sommarens sista höjdpunkt: Frizon. Nu blir det äntligen festivalliv och lingongrova med mjukost för hela slanten! Underbart!
Det känns som om förra Frizon var precis runt hörnet, men ändå har så oerhört mycket hänt sedan dess. Dagarna har rusat på som de gula balongerna i Bloons, och hur mycket jag än har försökt parera dem med pilkastarapor, spiktorn, bumerangkastare och limpistoler så rusar de utom synhåll för mig.
Lasse Winnerbäck fyller sina låtar med frågor om vad som hände där i barndomen, i snön över Linköping, i de brustna relationerna, men vaknar också av dånet av Köpenhamn som bankar på dörren och kallar honom att gå vidare. Glädjen finns inom räckhåll i förlåtelsen, det bearbetade och avslutade kapitlet.
Så mycket har hänt, mycket mer än jag har tid att skriva här. Jag vaknade i morse och tänkte på allt som passserat, allt som glidit mig ur händerna, alla regnbågsfärgade ballonger med lager av rosa och gula och blå ballonger inuti. Personer jag saknar och som kanske saknar mig. Alla nyanserna i samtalen och färgerna på träden. Men jag har också ett Köpenhamn som bankar på mitt liv och kallar mig framåt. Jag kan alltid starta om spelet, sätta nya torn och mål för mina ballongdödande apor.

Så innan jag äter lite frukost och tar bussen till Uppsala för att sova hos en kompis innan vi tar tåget till Örebro vill jag bara citera Kung Lasse:
"När natten är här ska jag lämna allt tillbaks. Tvivlet och skulden jag har.
Ljus, stanna kvar, kom och var min vän. Ljusna mig igen, igen, igen! "

Fader tid kommer tillbaka

Fader Tid har traskat ännu en månad fram med mig i ryggsäcken, trotts protester. Tiden är obönhörligen både konstant och relativ. Jag och Simon firade ett halvår tillsammans genom att gå på "Inception" vilket inte bara är en illa bra film utan också ett frejdigt diskussionsämne för den hugade filosofen vad det gäller dröm och tidsbegrepp. Se den!

Det är, på tal om tid, väldigt mycket tid mellan mig och mitt älskade bibelskoleår 08/09. Ett år och ett par månader emellan. Det var ett höjdarår som gick alldeles för fort i proportion till hur många år äldre man kände sig när det väl var slut. Israelresan i April var dels en timme över tidszonen så bokstavligen en tidsresa, dels en resa över Genesarets sjö, Getsemane, Jeriko och andra så in i Norden (eller ja, Balkan) gamla platser där världshistorien upfodrande spände sina ögon i en med en blick som sade "Och vad hade du tänkt göra nu när du sett dehär?". Efter det växte man i ren förskräckelse några år på bara bussen hem.
Bibelåret 08/09 må vara slut men vännerna förblir en realitet så länge Gud vill och facebook och billiga bussbolag finns kvar.

Det finns ju emellertid många skäl att känna glädje och tacksamhet gentemot Fader Tid, den gamle prasselbyxan. Jag åt just några solvarma trädgårdshallon från farfars gamla hallonsnår, och brände mig på nässlor, som jag gjort varje år sedan jag lärde mig gå. Farfar har lämnat Fader Tids ryggsäck och vandrar på andra vägar, men hallonen finns kvar framför cykelskjulet och smakar lika gott nu som då. Hallon och minnen kräver tid för att mogna.
Och, som jag nämnde innan, så har jag haft gott om tid att tillbringa mitt senaste halvår med Simon. Han är min stora kärlek, min favorit, min bästis som jag berättar hemligheter för, hopp och trygghet och en rejäl dos musik. Det skulle inte kunnat vara om inte tiden vore.

Så tack snälle goe Fader Tid, för en finfin tid! hoppas din sensommar blir lika full av sol, regn, kakor och gott sällskap som min lär bli. Vi ses i höst.
Puss och kram!

Grön hatt och fågelungar

När syrran var liten och slutade på lekis blev hon alldeles under isen och satte sig i gathörnet, stirrade framför sig med ögonen fulla av tårar och hävdade att livet aldrig någonsin skulle bli lika roligt.
Jag kan relatera till känslan. Jag kom precis hem från ett scoutläger med kläder som stank av rök och myggmedel och med fuktig sovsäck och halvt ihjälfrusen. Jag var trött och glad men bar en känsla av tomhet då inga kompisar längre finns inom vråla-på-håll, då ens uppgift för dagen inte längre står i en behändig lägerbok i skjortfickan och friheten i att inte vara ständigt kontaktbar via telefon, facebook och blogg eftersom varken dator eller telefon fick följa med försvinner. I gymnasiet drev mina klasskompisar lite med min förkärlek för käcka lägersånger, tidiga mornar, uttjatade lägerbålssketcher och primitivt bärande på stockar och slanor till primitiva kök när det finns perfekt fungerande elspisar och rinnande vatten.
Jag unnar gärna mina klasskompisar den piken om det roar dem, och visst är det primitivt. Jag frågade mig själv flera gånger varför jag envisas med att hänga kvar, när veden var så sur att brasan slocknade så fort man slutade blåsa på den, när regnet trängde igenom jackan under spårningen och armarna var stela av köld, när morgonen kändes för tidig och kvällen för sen och någon scout tjurade ihop över att inte få sätta eld på en flaska lampolja.
Och svaret är kanske så enkelt att jag gjort det så länge att jag vant mig- jag har aldrig varit någon briljant scout- kan knappast såga ved, bära tungt eller tända en eld snabbt, jag har nästan alltid glömt något viktigt, fryser halvt ihjäl på natten och går lägret igenom mer eller mindre blöta kläder. Men jag är van och vet att blöta byxor inte är en katastrof om det finns en varm brasa att torka dem på. Och sällan har det gett så mycket perspektiv och sammanhållning över åldersgränser som när alla vet att ett kök ska surras, resas och stadgas och en spårning ska genomgås. det må vara en klyscha, men det märks faktiskt när alla arbetar mot samma enkla, visuella mål av samma anledning. Man kommer varandra nära på mer än ett sätt när man sover i samma tält. Och jag inbillar mig att jag kommer närmare Skaparen när jag vistas i själva skapelsen, där den andas och färgas bara av människornas nakna blick, ännu inte utsliten av kameralinser och alltför mycket betong.
Nu vet jag att syrran, snart 24 år gammal har varit med om massor av precis lika roliga och ännu roligare saker än lekis som hon var så förtvivlad över att sluta på. Även om "På Spåret 2010" var ett briljant läger på många sätt och hade sin alldeles egna, ojämförbara stämning, kommer säkert många fler läger bli roliga och spännande och göra lika mycket, om än annorlunda intryck. Jag hoppas Metsakodu var lika fint när vi lämnade det som när vi kom och att de små nykläckta fågelungarna vi kikade på i ett ovanligt marknära bo får växa ifred och bli vuxna fåglar.
Kanske ses vi nästa sommar på något myggigt lägerbål. det är jag som har grön hatt.

Brusa högre lilla å

Jag har lyssnat på "Brusa högre lilla å" Med björn J:son Lindh, och blivit väldigt inspirerad. Så inspirerad att jag var tvungen att skriva en dikt. Observera att den inte är en textsättning till låten- den stämmer inte alls in i takten. Men läs gärna med musiken till ändå, den finns på både Spotify och Youtube. Enjoy!

Brusa högre, lilla å. Vintern har varit så kall och lång.

Nu smeker rodnad mot glittervitt, ljuset bryter genom ,dimman i gryningssång.

Isflaken håller sin sista fästning, förlorar, förändras, förvandlas,

deras själ rinner i oändlig smältande lättnad, med tusen andra beblandas.

Känner du den lekande, larmande kraft som söker med solglitterhänder,

En älskares hettande andekraft, som slår emot dina stränder!

Brusa högre, lilla å. Tro inte vad du fått höra.

Du blev inte skapad till skare och is, du blev född till att föra.

Lika tyst som sömnen under snön är sömnen i varje frö

Som drömmer sig tillbaka till höstens mognad, då de föll, och trodde sig dö

Du för till de längtande hjärtan till slut, ett löfte om liv och om tröst.

Du för en smältvattenstegrande sång, var inte rädd för din röst!

Brusa högre, lilla å. Sträva mot flodernas dunder

Skratta högre, lilla å, skratta åt kärlekens under,

Träng genom skapelsen, i blod och sav

Spräng mot det väntande, längtande hav,

Fångas upp av evigheten, glittrande blå

Brusa högre, brusa högre, brusa högre lilla å!

Ellen Svensson, April 2009

Sila pittbuls och svälja chihuahuor

Jag brukar vanligtvis inte titta på Debatt i SVT. Det gör mig lite illa till mods. Det är bra och absolut livsnödvändigt att diskutera, jaga, ta tag i och brutalt dissekera våra svåra frågor tills varenda kotte känner varje liten beståndsdel och nålat dem på en fjärilskarta. Jag är absolut för diskussion och debatt, och beundrar de människor som med välgrundade åsikter törs ta ställning och står för det. Jag vill också stå för mina värderingar. Eller i alla fall sitta rak i ryggen för dem. Eller i alla fall halvligga på stolen och räcka upp handen lite halvhögt som man gjorde i högstadiet...
Men- icke desto mindre så gör det mig lite illa till mods, samtidigt som det tjusar. Ingen är åsiktslös, icke heller jag, men jag gillar att vrida och vända på allt, fråga och motfråga, vill otroligt gärna förstå VARFÖR. Varför någon har den åsikten den har. Varför vissa är rädda för att säga sin åsikt, och varför och i vilka situationer man inte ska hävda sin åsikt...
Hur som helst, debatten handlade dels om kamphundar- för eller emot licens för vissa raser, dels om ungdomsvåldet och vapenanvändandet som kryper neråt i åldrarna. Sorgligt nog kan jag inte återge namnen på alla debattörerna- jag orkar inte se programmet en gång till i kväll... Men i hunddebatten kläckte någon, i frågan om licens på "riskhundar" som :t.ex. pittbull eller ryska fårhundar:
"-Ja, risken att bli dödad av en chihuahua är väl i det närmaste obefintlig om man inte sätter den i halsen."
Under debatten om ungdomsvåldet bollades många välbekanta tankar. Vad jag fastnade vid var att orden "VEMS ANSVAR" hela tiden återkom. Vems ansvar är det egentligen att göra något åt ungdomsbrottsligheten? Statens? Föräldrarnas? Polisens, moskéernas, kyrkans, nattvandrarnas, sportföreningarnas, politikernas? Ungdomarnas eget, sa någon. Alla dessa, sa någon. Mer arbeten. Hårdare straff. Mildare straff. mer kontakt mellan dömd, ångerfull förövare och offer. Mer kontakt mellan polis och ungdomar. Mindre snack om "Klipp dig och skaffa ett jobb", fler som är villiga att anställa nyklippta arbetslösa. Vilken debatt!
Jag vrider och vänder även på dessa tankar. Jag föreställer mig sekunderna då den jag älskar mest i världen slår hårt i asfalten efter ett slag med ett järnrör. Doften av troligtvis inte alls laglig rök som står om min imaginära dotter när hon kommer hem klockan halv 5 en söndagsmorgon.
Jag fantiserar om tyngden av pistolen i handen. Fingrarna som kramar avtryckaren. Sedelprasslet i händerna. Rädslan och maktkänslan. Eller total likgiltighet.

Om det är allas ansvar att göra något för att minska ungdomsvåldet/kamphundsskadorna, betyder det att alla faktiskt kan och ska göra något?
Vad jag verkligen, verkligen tror på, är att om jag har den minsta chans att göra något, då ska jag försöka. Och detta gäller MIG - Ellen, först och främst. Jag har inte mycket att sätta emot någon maffia, kan inte mycket om knark, brottslighet eller underground-hundkamper. Jag har varit arbetslös i ungefär en månad och desperationen jag känner kan på sin höjd driva mig till att äta lite för mycket glass. Men - jag har framtidstro, och en liten tendens att vrida på frågor. Tänk vad många som INTE fastnar i kriminalitet- varför gör de inte det? Alla som inte har knarkat. Alla snälla, bolltuggande, välanpassade hundar. Varför ÄR de sådana?

De må va en liten chihuahua mot stora världens alla Pittbulls- och jag vet inte ens om jag stavar chihuahua rätt. Jag är kanske livrädd, skakar och måste vila var hundrade meter. Jag kanske sväljs hel av en enorm kamphund.
Chansen finns ju att han kanske, kanske sätter mig i halsen!

Påskfest Änyone?

"-Det är ju inte direkt som om Björn Gustavsson knackar på din dörr och bjuder dig på en MumsMums..."
Årets upplaga av Påskfesten blev i sanning ett regelrätt Party. Torsdag kväll släpade vi fram scenen och och sedan bytte övningar, filmningar, fler övningar, kostymbyten, jamsessions och kebabpizzor av varandra i en salig röra ända fram till övning. visst är det mycket slit. Visst blev vissa en aning förvirrade efter att ha sovit 3 timmar på 2 dygn och resten av tiden spexat och redigerat film. Visst protesterar ryggen efter tio runtburna plywoodskivor och femtielva stolar och en synth. visst blir man stressad o,ch har o-koll och önskar att man planerat bättre. Men när allt väl rullar igång och gästerna skrattar och man är fullständigt omgiven av vänner så trivs man ändå alldeles förträffligt.

Även nu, tre dagar efter när Aprilgrå himmel och bihålor som känns som fyllda med snor och cement (inflamerade. AJ.) kan tankar på denna kväll och på Ika i rutan, Spicegirls, kycklingBubba och Dolph Lundgren dra fram ett och annat leende. Så stort tack alskade vänner, utan er hade inget blivit av. Det här var er kväll.
Kramar//
Propellern

Alsike Kloster, farväl

Så har jag smulat i mig mina sista smörgås av hembakt vitt bröd, ost och Syster Ellas gudomliga, hemgjorda äppelmarmelad, kramat mina tre älsklingsNunnor farväl, blivit överfallen av små blöta barnpussar, kramat mammor och pappor och hälsat mina församlingsvänner Guds Frid med hjärtliga tvåhandshandslag. Mina tunga väskor ligger äntligen i bussens bagageutrymme och det är min rygg oändligt tacksam för.
Jag fick vara med om en alldeles särskiljd tidebön igår kväll. Under 1½ timme läst vi psaltarpsalmer varvat med Klagovisorna och Påskevangeliet. Det sällsamma är att det inte blev ett dugg långsamt eller sömnigt. Efter en stund sjönk jag liksom in i texten, och allt var bara här och nu och text och ljuslågor. Ett efter ett släcktes stearinljusen i rummet tills det enda som lyste var vaxljusen vi höll i händerna. Så släcktes också de. Tystnaden i det kolsvarta kapellet andades fridfullt.
Så skar tre kraftiga knackningar på dörren genom tystnaden, och Syster Marianne tände åter det översta stearinljuset i den enorma ljusstaken. Allt detta en symbol för, en vandring in i och en fördjupning av Påskevangeliet. Hur allt, himmel och jord och hela mänskligheten går från ljus till mörker till ljus igen under de tre Påskdagarna.
Det blev en underlig och och mättad stund där i kapellet, och jag ska ta med denna gudstjänst i tanken under Påsken. Efter detta känndes det som om ord och svallande känsloyttringar inte behövdes. Allt var just bara vad det var. Jag gick genom regnet till busshållplatsen i morse med små barn i händerna och vänner runt omkring mig och vinkade farväl från min buss med samma fridfulla känsla av att bara vara.
Visst är det vemodigt att veta att man måste åka hem, men jag är ändå otroligt glad att jag har ett hem att åka hem till, och lämnar bakom mig en plats jag kommer sakna.
Det blev ett underligt, underbart år. Biskopens ord från mässan igår morse ekar svagt i tankarna:
-Du är tjänad för att tjäna. Du är helad för att hela.
Tack och farväl, Alsike Kloster.

På bussen- igen

Åker hem -eller bort- till Uppsala igen. Beror lite på vart man är. Är jag i Vaggeryd är det "åka hem" och är jag i Uppsala säger jag att jag ska hem till Småland. Men de sista två veckorna innan Påsk ska jag försöka vara så hemma jag kan på Alsike Kloster. Simon frågade mig igår varför jag tog med mig en massa grejer- foton att hänga på väggen, egna lakan osv. Jag tycker väl helt enkelt att det är lättare att känna mig hemma desa två sista veckor, precis innan jag flyttar.

Btw är bussar trevligt- om man står ut med trängseln så belastar man klimatet mindre, och det är väldigt mycket billigare än bensinen och bilslitaget.

Kanske har jag sovit för bra, motionerat för mycket eller ätit för hälsosamt i helgen, men jag har svårt att hitta något poetiskt, roligt och konstnärligt att skriva. Attans. Inför nästa inlägg ska jag knarka kaffe i 3 dygn och lyssna på svårmodig musik. Fast jag har lyssnat på "På Drift" varje morgon i en vecka, så har svårmodet liksom inte infunnit sig. Och då blir det en glättig blogg.

onödigt inlägg, allt som allt. Väl mött// Ellen

Hej ska ni vara

Mummel, mutter. Vart är "S" knappen? Drettangentbord!
Jag fick klagomål på att min tidigare blogg "Propellerfilm AB" på icakuriren.se var aldeles för svåråtkomlig. dvs. de två personer som läste bloggen tröttnade på att jag fick berätta vad jag skrivit för dem varje gång isstället för att de kunde läsa den. Så jag gör ett försök att blogga lite på lediga stunder på en något enklare adress.
Så, hjärtligt hej ska ni vara till min lilla blogg (så har jag sett att andra bloggare skriver). Jag gillar poesi och svåra ord, dock inte svart kaffe som Dan Hylander skriver i visan utan med mjölk. Mer törs jag nästan inte skriva om mig, av rädsla för att bli en politisk bloggare och skrämma bort någon genom att ha en åsikt om något. Och det vore ju trist det.

Men om jag hade skrivit något mer om mig själv hade jag nog berättat om hur anti bloggar jag varit och hur fånigt jag tyckt att det varit att sitta och umgås vid dataskärmen i stället för att spela spel, måla hus, se på Anders och Måns, äta Semlor eller allt annat trevligt man kan göra tillsammans i den värdsliga världen. Sen skaffade jag facebook och fick en dator i julklapp och sen var den etiken förstörd...
Och jag skulle, om jag hade vågat skriva något mer, ondgjort mig över att anonymiteten på internet gjort oss både mer utsatta och mer tillgängliga för kränkningar, hot och taktlöshet. Ock, ock, hur skall det gå för ungdommen och så vidare.
Men vem vågar ha åsikter nu för tiden? Jag är räddare än ett ensamt marsvin (obalanserade kryp. Köp ett och låt ungarna glo på det i två veckor så får du se) för alla hackers, politiker, modebloggare, krönikörer och vardagsmänniskor där ute som skulle kunna vara av en annan åsikt- vad det än gäller.
Så jag håller väl helt enkelt igen. Det kanske var dumt bara att ta emot datorn. Jag skulle ha gett den vidare till mannen på perrongen i Uppsala som hade ett så gemytligt rött skägg och cowboyhatt. Men nu är det sådags- jag får stå mitt kast och krypa ihop i fosterställning och panika mig tills det första dödshotet trillar in på "kommentarer" .
Så tills dess- Krama varandra! // Ellen