Brusa högre lilla å

Jag har lyssnat på "Brusa högre lilla å" Med björn J:son Lindh, och blivit väldigt inspirerad. Så inspirerad att jag var tvungen att skriva en dikt. Observera att den inte är en textsättning till låten- den stämmer inte alls in i takten. Men läs gärna med musiken till ändå, den finns på både Spotify och Youtube. Enjoy!

Brusa högre, lilla å. Vintern har varit så kall och lång.

Nu smeker rodnad mot glittervitt, ljuset bryter genom ,dimman i gryningssång.

Isflaken håller sin sista fästning, förlorar, förändras, förvandlas,

deras själ rinner i oändlig smältande lättnad, med tusen andra beblandas.

Känner du den lekande, larmande kraft som söker med solglitterhänder,

En älskares hettande andekraft, som slår emot dina stränder!

Brusa högre, lilla å. Tro inte vad du fått höra.

Du blev inte skapad till skare och is, du blev född till att föra.

Lika tyst som sömnen under snön är sömnen i varje frö

Som drömmer sig tillbaka till höstens mognad, då de föll, och trodde sig dö

Du för till de längtande hjärtan till slut, ett löfte om liv och om tröst.

Du för en smältvattenstegrande sång, var inte rädd för din röst!

Brusa högre, lilla å. Sträva mot flodernas dunder

Skratta högre, lilla å, skratta åt kärlekens under,

Träng genom skapelsen, i blod och sav

Spräng mot det väntande, längtande hav,

Fångas upp av evigheten, glittrande blå

Brusa högre, brusa högre, brusa högre lilla å!

Ellen Svensson, April 2009

Sila pittbuls och svälja chihuahuor

Jag brukar vanligtvis inte titta på Debatt i SVT. Det gör mig lite illa till mods. Det är bra och absolut livsnödvändigt att diskutera, jaga, ta tag i och brutalt dissekera våra svåra frågor tills varenda kotte känner varje liten beståndsdel och nålat dem på en fjärilskarta. Jag är absolut för diskussion och debatt, och beundrar de människor som med välgrundade åsikter törs ta ställning och står för det. Jag vill också stå för mina värderingar. Eller i alla fall sitta rak i ryggen för dem. Eller i alla fall halvligga på stolen och räcka upp handen lite halvhögt som man gjorde i högstadiet...
Men- icke desto mindre så gör det mig lite illa till mods, samtidigt som det tjusar. Ingen är åsiktslös, icke heller jag, men jag gillar att vrida och vända på allt, fråga och motfråga, vill otroligt gärna förstå VARFÖR. Varför någon har den åsikten den har. Varför vissa är rädda för att säga sin åsikt, och varför och i vilka situationer man inte ska hävda sin åsikt...
Hur som helst, debatten handlade dels om kamphundar- för eller emot licens för vissa raser, dels om ungdomsvåldet och vapenanvändandet som kryper neråt i åldrarna. Sorgligt nog kan jag inte återge namnen på alla debattörerna- jag orkar inte se programmet en gång till i kväll... Men i hunddebatten kläckte någon, i frågan om licens på "riskhundar" som :t.ex. pittbull eller ryska fårhundar:
"-Ja, risken att bli dödad av en chihuahua är väl i det närmaste obefintlig om man inte sätter den i halsen."
Under debatten om ungdomsvåldet bollades många välbekanta tankar. Vad jag fastnade vid var att orden "VEMS ANSVAR" hela tiden återkom. Vems ansvar är det egentligen att göra något åt ungdomsbrottsligheten? Statens? Föräldrarnas? Polisens, moskéernas, kyrkans, nattvandrarnas, sportföreningarnas, politikernas? Ungdomarnas eget, sa någon. Alla dessa, sa någon. Mer arbeten. Hårdare straff. Mildare straff. mer kontakt mellan dömd, ångerfull förövare och offer. Mer kontakt mellan polis och ungdomar. Mindre snack om "Klipp dig och skaffa ett jobb", fler som är villiga att anställa nyklippta arbetslösa. Vilken debatt!
Jag vrider och vänder även på dessa tankar. Jag föreställer mig sekunderna då den jag älskar mest i världen slår hårt i asfalten efter ett slag med ett järnrör. Doften av troligtvis inte alls laglig rök som står om min imaginära dotter när hon kommer hem klockan halv 5 en söndagsmorgon.
Jag fantiserar om tyngden av pistolen i handen. Fingrarna som kramar avtryckaren. Sedelprasslet i händerna. Rädslan och maktkänslan. Eller total likgiltighet.

Om det är allas ansvar att göra något för att minska ungdomsvåldet/kamphundsskadorna, betyder det att alla faktiskt kan och ska göra något?
Vad jag verkligen, verkligen tror på, är att om jag har den minsta chans att göra något, då ska jag försöka. Och detta gäller MIG - Ellen, först och främst. Jag har inte mycket att sätta emot någon maffia, kan inte mycket om knark, brottslighet eller underground-hundkamper. Jag har varit arbetslös i ungefär en månad och desperationen jag känner kan på sin höjd driva mig till att äta lite för mycket glass. Men - jag har framtidstro, och en liten tendens att vrida på frågor. Tänk vad många som INTE fastnar i kriminalitet- varför gör de inte det? Alla som inte har knarkat. Alla snälla, bolltuggande, välanpassade hundar. Varför ÄR de sådana?

De må va en liten chihuahua mot stora världens alla Pittbulls- och jag vet inte ens om jag stavar chihuahua rätt. Jag är kanske livrädd, skakar och måste vila var hundrade meter. Jag kanske sväljs hel av en enorm kamphund.
Chansen finns ju att han kanske, kanske sätter mig i halsen!

Påskfest Änyone?

"-Det är ju inte direkt som om Björn Gustavsson knackar på din dörr och bjuder dig på en MumsMums..."
Årets upplaga av Påskfesten blev i sanning ett regelrätt Party. Torsdag kväll släpade vi fram scenen och och sedan bytte övningar, filmningar, fler övningar, kostymbyten, jamsessions och kebabpizzor av varandra i en salig röra ända fram till övning. visst är det mycket slit. Visst blev vissa en aning förvirrade efter att ha sovit 3 timmar på 2 dygn och resten av tiden spexat och redigerat film. Visst protesterar ryggen efter tio runtburna plywoodskivor och femtielva stolar och en synth. visst blir man stressad o,ch har o-koll och önskar att man planerat bättre. Men när allt väl rullar igång och gästerna skrattar och man är fullständigt omgiven av vänner så trivs man ändå alldeles förträffligt.

Även nu, tre dagar efter när Aprilgrå himmel och bihålor som känns som fyllda med snor och cement (inflamerade. AJ.) kan tankar på denna kväll och på Ika i rutan, Spicegirls, kycklingBubba och Dolph Lundgren dra fram ett och annat leende. Så stort tack alskade vänner, utan er hade inget blivit av. Det här var er kväll.
Kramar//
Propellern

Alsike Kloster, farväl

Så har jag smulat i mig mina sista smörgås av hembakt vitt bröd, ost och Syster Ellas gudomliga, hemgjorda äppelmarmelad, kramat mina tre älsklingsNunnor farväl, blivit överfallen av små blöta barnpussar, kramat mammor och pappor och hälsat mina församlingsvänner Guds Frid med hjärtliga tvåhandshandslag. Mina tunga väskor ligger äntligen i bussens bagageutrymme och det är min rygg oändligt tacksam för.
Jag fick vara med om en alldeles särskiljd tidebön igår kväll. Under 1½ timme läst vi psaltarpsalmer varvat med Klagovisorna och Påskevangeliet. Det sällsamma är att det inte blev ett dugg långsamt eller sömnigt. Efter en stund sjönk jag liksom in i texten, och allt var bara här och nu och text och ljuslågor. Ett efter ett släcktes stearinljusen i rummet tills det enda som lyste var vaxljusen vi höll i händerna. Så släcktes också de. Tystnaden i det kolsvarta kapellet andades fridfullt.
Så skar tre kraftiga knackningar på dörren genom tystnaden, och Syster Marianne tände åter det översta stearinljuset i den enorma ljusstaken. Allt detta en symbol för, en vandring in i och en fördjupning av Påskevangeliet. Hur allt, himmel och jord och hela mänskligheten går från ljus till mörker till ljus igen under de tre Påskdagarna.
Det blev en underlig och och mättad stund där i kapellet, och jag ska ta med denna gudstjänst i tanken under Påsken. Efter detta känndes det som om ord och svallande känsloyttringar inte behövdes. Allt var just bara vad det var. Jag gick genom regnet till busshållplatsen i morse med små barn i händerna och vänner runt omkring mig och vinkade farväl från min buss med samma fridfulla känsla av att bara vara.
Visst är det vemodigt att veta att man måste åka hem, men jag är ändå otroligt glad att jag har ett hem att åka hem till, och lämnar bakom mig en plats jag kommer sakna.
Det blev ett underligt, underbart år. Biskopens ord från mässan igår morse ekar svagt i tankarna:
-Du är tjänad för att tjäna. Du är helad för att hela.
Tack och farväl, Alsike Kloster.