För att avlappna våra utav idrottstentor och grupparbeten stressade små fritidsledare-to-be-hjärnor, har vi belönats med en kurs i stresshantering. Idag stod Qui-gong på schemat. Med mjuka och lååååååååångsamma rörelser försökte jag och mina kamrater väcka den slumrande energin i musklerna och fokusera på kroppen. Skönt var det, och lugn blev man.
Tur det- efter att ha läst ut "Människohamn" av John Ajvide-Lindquist behöver kropp och själ lugna ner sig lite. Jag älskar hans böcker. Han lyckas korsa skräck med realism i ett språk som driver läsaren framåt- men inte i vild karriär, inte ens i språngmarsch. Drivet är en slags ängslig händera-i-fickorna- gång, en hastig gångart som nyttjas av de som går från jobbet sent på kvällen om hösten och försöker intala sig att inget lurar i buskarna. Jag har hållit andan igenom nästan hela "människohamn", en bok om en man som förlorat sitt barn, om det säregna livet på små svenska öar och om det stora, starka havet.
Jag vet knappt om jag vågar läsa nästa bok- "Lilla Stjärna". Undrar just om det är smickrande eller oroande att ha skrivit en bok så talande att läsaren inte vågar läsa nästa?
För den som älskade spökhistorier som barn, som skrämde upp sig själv så mycket att sömnen blev förstörd i veckor och vars fantasi med rätt spångbräda når hur högt, eller hur djupt som helst, rekomenderas John Ajvide-Lindquist böcker som buss-tåg-och kvällsläsning.
tips- börja med "Låt den rätte komma in". Lite uttjatat kanske (vampyrer, hur fräscht känns det efter Twilight-plågan?) men det är värt tiden den tar att läsa, jag lovar.
P.S. Qui Gong var inte dumt det heller.
