Klädbakfyllan

Ärade läsare,
har du haft klädångest någon gång? Jag drabbas av det då och då, oftast i samband med att jag besökt något postorderföretag på nätet eller gått in i en klädbutik för mycket. Det är inte helt olikt bakfylla- själva ruset, bara doften av nya kläder, tyger och färger är underbar. Du vet i själ och hjärta att om du bara hade den här tröjan/klänningen/jeansmodellen så skulle universums alla bekymmer lösas upp likt skelettet i "Mysteriet på Greveholm" i tillvarons bubblande julmust. Du blir omedelbart smartare, mer belevad, sexigare och sådär läckert "casual" bara denna randiga oversize- tröja nuddar vid din hud. Inte bara det- den är ju sydd med ekologisk sytråd så du räddar dessutom världen. Från sunkig medelklass till en modemedveten, lycklig superhjälte.
När väl ruset lagt sig efter någon timme, kommer ångesten krypande som en ful snigel som fimpar cigariller i din filmjölk. En plötsligt äckligt hög siffra dinglar lojt på prislappen framför ögonen på dig. "Kicken, var är den?" Kroppen sjunger allsång med Marcus Krunergård.
Men än värre- om du inte köper något är plötsligt ALLT du redan har luggslitet, nött, omodernt och fullt med fula hål. färderna är matta, nopporna är stora som hönsägg. Inte bara dina kläder- DU är sliten. Hela du är liksom utan lyster, matt, tråkig. Alla andra har fattat det, men inte du.

Klädångest är en otrevlig åkomma, och kan orsaka otrevlig viktminskning för din plånbok, liksom sår på självrespekten. Om en ny tröja är det enda som kan ge dig respekt och värde som människa så är något allvarligt fel. men visst är det oemotståndligt svårt när man står där med galgen i handen och med habegär sprejat över synfältet.

Jag känner tyvärr inte till någon mirakelmedicin mot denna åkomma, förutom att faktiskt undvika ångestdrivande affärer. För säga vad vi vill, men egentligen- EGENTLIGEN- om du tittar på de personer i din närhet som påverkar dig mest, som betyder mest, som du tycker allra mest om, går du efter kläderna då?
Liljorna på marken har varken kontokort eller pressbild på facebook. Ändå ingår de i kategorin naturens största skönheter.
Jesus hade en poäng där.

mitt och Ditt

En av mina gammla gympalärare brukade förklara att man inte skulle lämna sina värdesaker i omklädningsrummet under lektion, eftersom vissa hade" svårt att stava".
-"En del kan inte skilja på M och D - som i Mitt och Ditt".

I förra veckan lånade jag en kompis gympabyxor när vi skulle spela Ultimate- frisbee. Sedan lade jag dem utanför matsalen tillsammans med en lånad tröja och handduk under källsmaten- och vi glömde dem där till nästa dag.
Naturligtvis trodde vi de skulle finnas kvar där morgonen därpå. Och mycket riktigt- där fanns tröja, och handduk.
Men inga byxor.
Vem i hela världen snor ett par använda gympabyxor? Vanliga, grå mjukisbyxor. Med mitt svett på. Vem har så allvarliga stavningsproblem? Skulle byxorna gå att sälja, eller såg de bara så härligt mjuka ut, indränkta i min ultimate- svett?

Jag har tappat bort mina nycklar igen. Det är mindre kul, eftersom jag inte kommer in i mitt skåp i skolan. Men jag tror och hoppas att de inte är stulna. Jag har också lånat mammas mössa eftersom min grå stickade är borta. Eller ja, inte direkt borta, den ligger troligtvis i nån väl maskerad klädhög någonsatans i mitt hus. Jag tror inte jag har blivit bestulen på varken nycklar eller mössa. Såna saker har en tendens att dyka upp igen.
Men jag kan inte, hur jag än vrider och vänder på frågan, förstå varför någon snor ett par använda mjukisbyxor. Ska man skratta eller gråta? En fånig sak, kan hända.

Men, faktum kvarstår.
MAN TAR INTE ANDRAS GREJER!
Hur svårt är det att fatta? Jag skulle vilja ha ett ingående samtal med en före detta tjuv, vem som helst som stulit och vill öppna sig, som kan förklara vilka mekanismer i hjärnan som vet att detta ÄR någon annans, men ÄNDÅ tar det med sig.
För om det handlar om en svårighet att skilja Mitt från Ditt, så vill jag gärna att skolorna uppmärksammar det och gör något åt det. Tänk vad mycket kul vi kan ha med allt det som inte blir stulet då.