Sila pittbuls och svälja chihuahuor

Jag brukar vanligtvis inte titta på Debatt i SVT. Det gör mig lite illa till mods. Det är bra och absolut livsnödvändigt att diskutera, jaga, ta tag i och brutalt dissekera våra svåra frågor tills varenda kotte känner varje liten beståndsdel och nålat dem på en fjärilskarta. Jag är absolut för diskussion och debatt, och beundrar de människor som med välgrundade åsikter törs ta ställning och står för det. Jag vill också stå för mina värderingar. Eller i alla fall sitta rak i ryggen för dem. Eller i alla fall halvligga på stolen och räcka upp handen lite halvhögt som man gjorde i högstadiet...
Men- icke desto mindre så gör det mig lite illa till mods, samtidigt som det tjusar. Ingen är åsiktslös, icke heller jag, men jag gillar att vrida och vända på allt, fråga och motfråga, vill otroligt gärna förstå VARFÖR. Varför någon har den åsikten den har. Varför vissa är rädda för att säga sin åsikt, och varför och i vilka situationer man inte ska hävda sin åsikt...
Hur som helst, debatten handlade dels om kamphundar- för eller emot licens för vissa raser, dels om ungdomsvåldet och vapenanvändandet som kryper neråt i åldrarna. Sorgligt nog kan jag inte återge namnen på alla debattörerna- jag orkar inte se programmet en gång till i kväll... Men i hunddebatten kläckte någon, i frågan om licens på "riskhundar" som :t.ex. pittbull eller ryska fårhundar:
"-Ja, risken att bli dödad av en chihuahua är väl i det närmaste obefintlig om man inte sätter den i halsen."
Under debatten om ungdomsvåldet bollades många välbekanta tankar. Vad jag fastnade vid var att orden "VEMS ANSVAR" hela tiden återkom. Vems ansvar är det egentligen att göra något åt ungdomsbrottsligheten? Statens? Föräldrarnas? Polisens, moskéernas, kyrkans, nattvandrarnas, sportföreningarnas, politikernas? Ungdomarnas eget, sa någon. Alla dessa, sa någon. Mer arbeten. Hårdare straff. Mildare straff. mer kontakt mellan dömd, ångerfull förövare och offer. Mer kontakt mellan polis och ungdomar. Mindre snack om "Klipp dig och skaffa ett jobb", fler som är villiga att anställa nyklippta arbetslösa. Vilken debatt!
Jag vrider och vänder även på dessa tankar. Jag föreställer mig sekunderna då den jag älskar mest i världen slår hårt i asfalten efter ett slag med ett järnrör. Doften av troligtvis inte alls laglig rök som står om min imaginära dotter när hon kommer hem klockan halv 5 en söndagsmorgon.
Jag fantiserar om tyngden av pistolen i handen. Fingrarna som kramar avtryckaren. Sedelprasslet i händerna. Rädslan och maktkänslan. Eller total likgiltighet.

Om det är allas ansvar att göra något för att minska ungdomsvåldet/kamphundsskadorna, betyder det att alla faktiskt kan och ska göra något?
Vad jag verkligen, verkligen tror på, är att om jag har den minsta chans att göra något, då ska jag försöka. Och detta gäller MIG - Ellen, först och främst. Jag har inte mycket att sätta emot någon maffia, kan inte mycket om knark, brottslighet eller underground-hundkamper. Jag har varit arbetslös i ungefär en månad och desperationen jag känner kan på sin höjd driva mig till att äta lite för mycket glass. Men - jag har framtidstro, och en liten tendens att vrida på frågor. Tänk vad många som INTE fastnar i kriminalitet- varför gör de inte det? Alla som inte har knarkat. Alla snälla, bolltuggande, välanpassade hundar. Varför ÄR de sådana?

De må va en liten chihuahua mot stora världens alla Pittbulls- och jag vet inte ens om jag stavar chihuahua rätt. Jag är kanske livrädd, skakar och måste vila var hundrade meter. Jag kanske sväljs hel av en enorm kamphund.
Chansen finns ju att han kanske, kanske sätter mig i halsen!