Så har jag smulat i mig mina sista smörgås av hembakt vitt bröd, ost och Syster Ellas gudomliga, hemgjorda äppelmarmelad, kramat mina tre älsklingsNunnor farväl, blivit överfallen av små blöta barnpussar, kramat mammor och pappor och hälsat mina församlingsvänner Guds Frid med hjärtliga tvåhandshandslag. Mina tunga väskor ligger äntligen i bussens bagageutrymme och det är min rygg oändligt tacksam för.
Jag fick vara med om en alldeles särskiljd tidebön igår kväll. Under 1½ timme läst vi psaltarpsalmer varvat med Klagovisorna och Påskevangeliet. Det sällsamma är att det inte blev ett dugg långsamt eller sömnigt. Efter en stund sjönk jag liksom in i texten, och allt var bara här och nu och text och ljuslågor. Ett efter ett släcktes stearinljusen i rummet tills det enda som lyste var vaxljusen vi höll i händerna. Så släcktes också de. Tystnaden i det kolsvarta kapellet andades fridfullt.
Så skar tre kraftiga knackningar på dörren genom tystnaden, och Syster Marianne tände åter det översta stearinljuset i den enorma ljusstaken. Allt detta en symbol för, en vandring in i och en fördjupning av Påskevangeliet. Hur allt, himmel och jord och hela mänskligheten går från ljus till mörker till ljus igen under de tre Påskdagarna.
Det blev en underlig och och mättad stund där i kapellet, och jag ska ta med denna gudstjänst i tanken under Påsken. Efter detta känndes det som om ord och svallande känsloyttringar inte behövdes. Allt var just bara vad det var. Jag gick genom regnet till busshållplatsen i morse med små barn i händerna och vänner runt omkring mig och vinkade farväl från min buss med samma fridfulla känsla av att bara vara.
Visst är det vemodigt att veta att man måste åka hem, men jag är ändå otroligt glad att jag har ett hem att åka hem till, och lämnar bakom mig en plats jag kommer sakna.
Det blev ett underligt, underbart år. Biskopens ord från mässan igår morse ekar svagt i tankarna:
-Du är tjänad för att tjäna. Du är helad för att hela.
Tack och farväl, Alsike Kloster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar