Grön hatt och fågelungar

När syrran var liten och slutade på lekis blev hon alldeles under isen och satte sig i gathörnet, stirrade framför sig med ögonen fulla av tårar och hävdade att livet aldrig någonsin skulle bli lika roligt.
Jag kan relatera till känslan. Jag kom precis hem från ett scoutläger med kläder som stank av rök och myggmedel och med fuktig sovsäck och halvt ihjälfrusen. Jag var trött och glad men bar en känsla av tomhet då inga kompisar längre finns inom vråla-på-håll, då ens uppgift för dagen inte längre står i en behändig lägerbok i skjortfickan och friheten i att inte vara ständigt kontaktbar via telefon, facebook och blogg eftersom varken dator eller telefon fick följa med försvinner. I gymnasiet drev mina klasskompisar lite med min förkärlek för käcka lägersånger, tidiga mornar, uttjatade lägerbålssketcher och primitivt bärande på stockar och slanor till primitiva kök när det finns perfekt fungerande elspisar och rinnande vatten.
Jag unnar gärna mina klasskompisar den piken om det roar dem, och visst är det primitivt. Jag frågade mig själv flera gånger varför jag envisas med att hänga kvar, när veden var så sur att brasan slocknade så fort man slutade blåsa på den, när regnet trängde igenom jackan under spårningen och armarna var stela av köld, när morgonen kändes för tidig och kvällen för sen och någon scout tjurade ihop över att inte få sätta eld på en flaska lampolja.
Och svaret är kanske så enkelt att jag gjort det så länge att jag vant mig- jag har aldrig varit någon briljant scout- kan knappast såga ved, bära tungt eller tända en eld snabbt, jag har nästan alltid glömt något viktigt, fryser halvt ihjäl på natten och går lägret igenom mer eller mindre blöta kläder. Men jag är van och vet att blöta byxor inte är en katastrof om det finns en varm brasa att torka dem på. Och sällan har det gett så mycket perspektiv och sammanhållning över åldersgränser som när alla vet att ett kök ska surras, resas och stadgas och en spårning ska genomgås. det må vara en klyscha, men det märks faktiskt när alla arbetar mot samma enkla, visuella mål av samma anledning. Man kommer varandra nära på mer än ett sätt när man sover i samma tält. Och jag inbillar mig att jag kommer närmare Skaparen när jag vistas i själva skapelsen, där den andas och färgas bara av människornas nakna blick, ännu inte utsliten av kameralinser och alltför mycket betong.
Nu vet jag att syrran, snart 24 år gammal har varit med om massor av precis lika roliga och ännu roligare saker än lekis som hon var så förtvivlad över att sluta på. Även om "På Spåret 2010" var ett briljant läger på många sätt och hade sin alldeles egna, ojämförbara stämning, kommer säkert många fler läger bli roliga och spännande och göra lika mycket, om än annorlunda intryck. Jag hoppas Metsakodu var lika fint när vi lämnade det som när vi kom och att de små nykläckta fågelungarna vi kikade på i ett ovanligt marknära bo får växa ifred och bli vuxna fåglar.
Kanske ses vi nästa sommar på något myggigt lägerbål. det är jag som har grön hatt.