Det lackar!

Det lackar mot Jul, onekligen. Det klackar mot tjocka vinterstövlar, och jag snackar minst 3 decimeter snö.
Något annat man kan lacka ur på är tidsbristen. Eller, i det fall man kan lida brist på tid, vill säga. Själva idén med tid är väl att den är konstant- annars vore den ytterst oberäknerlig, och inte mer än en ursäkt att ha snygga jättestora Ikeaklockor på väggen. Det handlar naturligtvis om att innan Jul har jag en tendens- precis som alla andra- att fylla kalendern med diverse göromål. Innan jorden snurrat 24 varv runt sin egen axel skall jag ha hunnit köpa klappar, önska klappar, klappa katten, baka och städa och kanske lacka lite till. Lacka paket och lacka ur. Förslagsvis Ikeaklockor.
Julen är, som många säger, en stressens högtid. Vid den tiden hände det sig att hela Europa och USA skulle tomtefiras. Detta hände sig vid den tiden då Reinfeldt var statsminister i Sverige. Ljusslingegranen lyste de tre vise- Julbocken, tomten och Rudolf- väg till det lilla radhuset där magkatarren föddes. De lade dyra gåvor av kontokortsutdrag, baksmälla och sammarin vid fötterna på magkattarens moder, en orolig ung studentska.

Jagtror inte jag ska fira någon stresshelg i år. Jag köper mina klappar på nätet, skriver inga julkort, äter köpt skinka och bjuder på tunnbrödsrullar som gästen får rulla själv på Julbordet.

Har jag tur så slipper jag kanske lacka ur. Uren slår ju lik förbaskat- lack eller ej.