I skolan fick vi under en lektion med temat "Kul på jobbet" fundera över vad som verkligen, verkligen irriterar mig. Det var svårdefinierat, eftersom allt som verkligen, verkligen irriterar mig också provocerar och engagerar mig, ja till och med intresserar mig. Så, bleve jag icke provocerad, bleve jag då engagerad? Fick jag en chans att intressera mig för något? Jag säger inte att jag inte skruvar oroligt på mig så fort klimathotet kommer upp, eller att jag inte blir trött och frustrerad på när alla skyller på varandra i stället för att ta tag i problemet. Jag blir trött och ledsen utav människor som allvarligt tror på att man tänker med könet, eftersom ett visst kön gör en överlägsen det andra. Eller när någon tillskriver mig en åsikt jag inte har.
Framför allt blir jag irriterad på mig själv. Eftersom jag stör mig på människor som har åsikter om andras liv och leverne får jag automatiskt dåligt samvete- eftersom den största tyckaren är jag. Det låter nog så ädelt att inte tycka så mycket om andra- men, har jag då en chans att faktiskt tycka om andra? För jag tycker om. Jag kan inte riktigt låta bli. När någon irriterar mig blir det så mycket mer intressant att hitta deras försonliga drag... Jag har diskuterat biologi nyligen med människor i min närhet. Någon hävdar att jag inget tjänar på att hjälpa andra om jag inte kan få något tillbaka. Varför skall jag okynnestycka om en massa som kanske inte ger resultat?
Emil Jensen skriver i en underbar låt att "Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er! Och det är inte i era ögon; det är i vad ni ser." Så underbart! Vore världen vackrast i mig, så vore det värt att få se den vackra världen. Hajar ni?
För en vackrare värld- tyck om!
Puss och kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar